Jag blir så trött
Av Günther Fliesenburgh
den 12 januari 2005
Detta väder är verkligen deprimerande, när man sticker ut huvudet känns det som man störtlandar i en mörk och fuktig ryamatta. Nu vill jag påpeka att jag inte alls har något emot ryamattor, de kan vara jättemysiga i sitt rätta element. Här där jag sitter (Gotland) är det blåsigt, grått och fuktigt mestadels, var har vintern tagit vägen. Jag har bott i olika delar av Sverige, mestadels norrut, och där har vintern en helt annan uppenbarelse. Den är ljus och torr, blåsa kan det gör norröver också har jag upptäckt.
Jag minns speciellt första gången när jag tillbringat hela förvintern uppe i norr. En temperatur på minus tjugo grader var inget ovanligt, men med en dunjacka och en t-shirt eller skjorta var det inga som helst problem. Julen nalkades och det var dags att återvända till ön, efter en koll med folket där fick jag reda på att temperaturen låg på ett par plusgrader. Nåja, jag tar med dunjackan om det skulle slå till och bli kallt var min slutledning av denna information.
Väl nere på ön var det åtta plusgrader...och det var svinkallt. Dunjackan åkte på, men jag frös fortfarande. Efter att kompletterat så att jag hade fyra lager med kläder och dunjackan utanpå alltihopa gick jag fortfarande omkkring och frös. Jag skakade och vibrerade precis som pastan i Alexandra Zazzis durkslag. Hela den julen längtade jag tillbaka till minusgraderna i fjällvärlden.
Günther publicerar även texter i Moddlaren och i studenttidningen Hédera Hélix.