Idag är det den internationella FN-dagen. Den firar FN:s grundande som skedde den 24 Oktober 1945. Det innebär att organisationen firar 60 år i år. FN har haft varierande framgång genom åren, men på senaste tiden har kritiken tilltagit alltmer. Det rör främst FN:s bristande förmåga att skjuta utvecklingen mot enande framåt, ofta låser det sig i ett moment, som på Cypern till exempel. Ett annat exempel är FNs beslut om att ge Israel ett eget land utan att diskutera igenom detta ordentligt med arabstaterna först, vilket så här i efterhand har visat sig dumt.

Problemen med den ekonomiska redovisningen kring olja-för-matprogrammet har gjort att kritiken tilltagit liksom de permanenta medlemmarnas vetorätt i säkerhetsrÃ¥det. Det senare är en het potatis, speciellt eftersom de själva mÃ¥ste rösta bort sin rätt. MÃ¥nga menar, med all rätt, att hela organisationen mÃ¥ste omstruktureras, säkerhetsrÃ¥dets vara eller ickevara är grunder för mÃ¥nga diskussioner. SäkerhetsrÃ¥dets permanenta medlemmar bestÃ¥r av ”vinnarna” av andra världskriget, röster har höjts för att det är dags att förnya sammansättningen, tusan vet om det inte är dags att skrota det helt och hÃ¥llet. Det borde gÃ¥ att lösa pÃ¥ annat sätt, med majoritetsbeslut och minoritetsspärr till exempel.

Nej att förnya FN är ett mÃ¥ste, frÃ¥gan är bara hur det skall göras. Jag tycker att säkerhetsrÃ¥det bör läggas ned helt och hÃ¥llet eftersom det sätter käppar i hjulet mÃ¥nga gÃ¥nger. Det bästa är om den operativa delen av fredsfrämjandet skiljs frÃ¥n FN, vi se redan nu att styrkor som NATO, ECOMOG och VEU strävar efter att göra samma arbete som de ”klassiska” FN-trupperna. PÃ¥ samma sätt borde nog hjälparbetet skiljas frÃ¥n FN och istället ske i nära samarbete med lokala organisationer. PÃ¥ detta sätt fÃ¥r man den lokala kunskapen pÃ¥ plats, givetvis skall bÃ¥de arbetet ute pÃ¥ fältet och inne i FN ha högsta transparens.

Wikipedia om FN