Jag satt och bläddrade i senaste numret av Blues & Soul, när jag såg en recension av ett nytt samlingsalbum med Motownlåtar. Nej inte ett till samlingsalbum tänkte jag, det har ju gått inflation i detta fenomen nu, låtar ges ut om och om igen med olika teman som ursäkt för att återigen ge ut en platta.

När jag höjde blicken fick jag syn pÃ¥ en artikel som höjde samlingsalbumet till höjderna, nä nu är den kokta löken stekt tänkte jag… jo jag tänkte faktiskt det. När jag sedan började läsa artikeln öppnade sig en ny vinkling av det hela för mig, artikeln handlade om ”northern soul” i Storbritannien. MÃ¥nga arister har fÃ¥tt ett Ã¥teruppsving tack vare att deras musik Ã¥terutgavs pÃ¥ CD-album (och ofta i samlingsform dÃ¥). Nu har ”northern soul” etablerat sig som musikstil och det arrangeras stora koncerter/festivaler som varar i flera dagar. Nya musiker som sprider musiken vidare dyker upp och revitaliserar musiken.

Ur den synvinkel är jag beredd att tona ner min avsky mot samlingsplattor, men jag ryser fortfarande när jag fÃ¥r höra att ”nu släpps den bästa rocksamlingen hittills med lÃ¥tar som 2-4-6-8 Motorway, Sweet Home Alabamha, Hotel California samt massor av andra klassiska rockhits” burr & hutterrrrr