Jag var hos tandläkaren (tandhygienisten) häromdagen för den Ã¥rliga kontrollen, fast det var nästan tvÃ¥ Ã¥r sedan sist, de har haft mycket att göra. Efter röntgen försvann hon iväg att tag och kom tillbaka efter en fem tio minuter. Vi har ett nytt system där vi skannar röntgenbilderna det tar lite tid ifall det är kö. Därefter började hon förklara lite mer ingÃ¥ende vad man kunde göra med bilderna utan att jag frÃ¥gat nÃ¥got. Jag antar att hon trodde att jag var intresserad av att fÃ¥ reda pÃ¥ att det gick att vända pÃ¥ bilderna och ställa om kontrasten bland annat…wow!!! 🙂 (Däremot frÃ¥gade jag, efter att hon var klar med utläggningen, om det inte gick att fÃ¥ bilderna direkt i datorn utan att skanna. Det gick men var troligen en kostnadsfrÃ¥ga.)

Ursäkta sidospÃ¥ret…När jag lÃ¥g där sÃ¥ började hon kika i käften, jaha…..mmmm……mhm…hördes det. Jag började fundera pÃ¥ om jag skulle borstat litet bättre efter frukosten, blev lite nervös. Sedan kom domen… ja du, det ser ju rent och fint ut det här. Det är bara en lagning som kanske kan vara pÃ¥ väg att lossna… men inget annat. Nervositeten vändes till glädje, hur kommer det sig att man känner sig som ett litet barn och blir överlycklig över att man varit duktig och borstat tänderna. Är detta nÃ¥got allmänt som de flesta känner eller är det bara jag som är knäpp??