Det var personalfest i fredagskväll. Jag brukar ha en mycket reserverad inställning till den här typen av sammankomster. Men efter den senaste tidens omvälvningar i arbetet tänkte jag att det kunde inte skada att vara med. Det blev ganska trevligt med en hel del historieberättande, bland annat om hur folk träffas. En kamrat hade en kompis som gått på krogen. Han hade efter ett tag fått följande kommentar av en tjej som närmat sig honom.
-Nu har vi tvÃ¥ vägar att välja pÃ¥… antingen följer du med mig hem pÃ¥ en gÃ¥ng eller sÃ¥ stannar vi här ett tag och gÃ¥r hem till mig sen… 
Han funderade en stund och sa sedan…
-Okej, vi går på en gång.
Det fina i kråksången är att dom är ett par nu!!

Apropå kråksång så läste jag i en tidning att fåglar i staden hörs mer än på landet. Lustigt nog har jag reagerat över detta nu i vår, jag tycker att fåglarna i stan låter betydligt högre än ute på landet. Jag trodde det berodde på att stadsfåglarna använde mer kraft i sången men enligt undersökningen i tidningen använder fåglarna olika frekvenser. Stadspippiarna använder en högre frekvens som tränger igenom ljudmattan som ligger över staden något som lantpippiarna inte behöver på landet.

ApropÃ¥ fÃ¥glar har min balkong tydligen utsetts till den sorgsna ensamma pippins balkong. Klockan tre i natt satte depressionen in i form av en enda vaken fÃ¥gels sorgsna sÃ¥ng. FramÃ¥t femtiden mötte en skata upp och sällskapade i sÃ¥ngen… jag var väl sÃ¥ där glad… men de smÃ¥ liven skall ju fÃ¥ leva dom ocksÃ¥. Jag hÃ¥ller tummarna för att den ensamma fÃ¥geln hittar en partner till i natt sÃ¥ den slipper sjunga pÃ¥ min balkong…