Idag blev det en del förändringar på grund av terrordåden i London. Folkpartiet valde att lägga inrikespolitiken på hyllan och fokuserade helt och hållet på problematiken kring terror och terrorism. Detta gjorde också att talaren, Lars Leijonborg inte hade haft någon längre tid till att förbereda/läsa in sig på det nya talet, vilket till största delen verkade komma från hjärtat. Publikmassan var glesare än gårdagen jag skulle uppskatta den till 350-400 personer. Vädret var något varmare och näst intill vindstilla, med andra ord onödigt fint och onödigt varmt. Talet varade i knappt 30 minuter.

På grund av omständigheterna kanske det inte ger så mycket att återge talet så detaljerat, jag väljer istället att återge de viktigaste punkterna i talet. Lars Leijonborg började med att deklarera ett manifest för det öppna samhället och för offren i London samt mot terrorismen. Därefter följde en tyst minut.

Leijonborg började sedan talet med att beskriva den blåögdhet som fortfarande finns i Sverige trots att även vi varit utsatta för attentat, bland annat Baader-Meinhof. Genom att stärka de fattiga länderna kan man förhoppningsvis begränsa terrorismens spridning. Därefter spann Leijonborg vidare på tråden och sa att polisen måste få ökade resurser och utökad makt till exempel genom att det skall bli möjligt att bugga och infiltrera eventuella terroristceller som huserar i Sverige.

Vi måste värna det öppna samhället. Att terrorister får igenom sina krav efter ett attentat är inte bra, sa han och hänvisade till attentaten i Madrid. Därefter bytte Leijonborg spår och berättade att han såg det nödvändigt att förändra arbetet mellan polis och militär. Vi lever i tjugohundratalet, vi har sett New York 2001, Madrid 2004 och nu London 2005, vi måste lägga Ådalen 1931 till handlingarna och låta polisen och militären samarbeta. Som det är nu verkar det finnas beröringsångest mellan militär och poliser fortsatte han.

Kriget mot terrorismen är inte hopplöst, vi kan vinna. Därefter kom en reflektion över hur många svenskar som finns i London och hur anhöriga känner oro. Avslutningen av talet bestod av tre sammanfattande slagordsmeningar:

Kriget mot terrorismen kan vinnas!!
Kriget mot terrorismen måste vinnas!!
Kriget mot terrorismen skall vinnas!!

Direkt efter talet övergick Leijonborg till att ställa ett par korta frågor till Johan Pehrson, ordförande (fp) i riksdagens justitieutskott, om vad partiet gjort för att skärpa kriget mot terrorism, frågorna rörde möjligheten att genomföra de förslag som Leijonborg tagit upp i talet samt vad de gjort hittills bland annat.

Jag tycker att Leijonborg höll ett engagerat tal som flöt på bra trots ett minimalt manus. Visst det var en och annan minnespaus för att samla tankarna och för att han skulle kunna koncentrera sig på de viktigaste punkterna. En och annan felsägning blev det också, men vem skulle inte haft det?? På det hela taget tycker jag att han fick klart godkänt. Någon demonstration angående fastighetspolitiken syntes inte till, vad som var orsaken till detta vet jag ej. Det kan bero på terrordådet eller så är demonstranterna nöjda med Folkpartiets fastighetspolitik.

Innehållet i talet är väl inte så mycket att säga om, det var just inga nyheter på den fronten. Jag stödjer Folkpartiet i uppfattningen om samarbete mellan militär och polis, som jag skrivit om tidigare. Däremot är jag lite tveksam till buggning och infiltrering, här anser jag att det måste finnas säkra kontrollprogram som aktiveras när dessa arbetsmetoder tas i bruk. Annars kan det lätt bli att fler blir avlyssnade än nödvändigt.