På senaste tiden har jag funderat lite över hur man beter sig i telefon. En kompis ringde mig häromdagen och jag svarade som vanligt
-Günther…
-Tjena, det är L
-Tjena, hur är läget?
-Jovars, har det lite trist…
-Jaha, vadåda?
-Äh, pluggandet..du vet….
-Jo…
-Du lät överraskad när du svarade….
-Jaså?!?
-Ja, ungefär som….va ringer nÃ¥gon till mig….
-Jaha, hur skall jag svara dÃ¥….
-Njae, jag vet inte…..

Sedan rann samtalet ut….men jag har forskat lite i detta, en del svarar med sitt telefonnummer, men dÃ¥ mÃ¥ste uppringaren tänka efter om det var rätt nummer. Andra svarar helt enkelt ”HallÃ¥?!”, det är nÃ¥got konfunderat i mitt tycke. Den tredje varianten är att lyfta pÃ¥ luren och invänta att uppringaren säger nÃ¥got, vilket är nÃ¥got märkligt tycker jag. Själv svarar jag med mitt namn, det räcker tycker jag. Jag tror att min kamrat tyckte att det skulle vara ett käckt ”Hej, det är Günther” eller nÃ¥got liknande. Men det blir lite för lÃ¥ngt tycker jag…men jag vet inte. Hur skall man svara egentligen??

Det här med lurkultur är märkligt, pÃ¥ senaste tiden har mÃ¥nga callcenters ringt till mig. Eftersom jag numer fÃ¥r en del viktiga samtal hem har jag för vana att invänta lite vad dom säger ifall det är nÃ¥got arbetsrelaterat. När jag konstaterat att det är nÃ¥got företag som valt just mig för att erbjuda deras fantastiska produkt till ett makalöst billigt pris brukar jag numera svara ”Nej tack!”. Döm om min förvÃ¥ning när jag mÃ¥ste upprepa det tre- fyra gÃ¥nger innan dom säger ”Du är alltsÃ¥ inte intresserad?”. Mitt gamla knep var att säga ”JasÃ¥, ni ringer igen. Ni ringde ju för ett par dagar sedan”. Detta har varje gÃ¥ng resulterat i ett snabbt avslut där dom ber om ursäkt och tackar för sig!! Jag funderar pÃ¥ en del andra fula trick, t.ex. när dom frÃ¥gar ”Är det Günther jag talar med?” ”Nä, vänta lite skall jag se om jag hittar honom.” Därefter lägger man ifrÃ¥n sig luren och Ã¥tergÃ¥r till det man gjorde innan. Efter fem – tio minuter kollar man om dom är kvar och förklara att han mÃ¥ste ha gott ut…