Jag är hemlig beundrare av en gammal dam i vÃ¥rt kvarter. Hon ä helt otrolig, varje dag gÃ¥r hon tvÃ¥ eller tre gÃ¥nger ut med sin hund pÃ¥ en promenad. Nu kanske ni inte tycker att det är sÃ¥ imponerande, men det tycker jag. Hon är mycket gammal och använder rullator, dessutom väjer hon inte för väder och vind. En gÃ¥ng förra vintern sÃ¥ var jag pÃ¥ väg hem i en kraftig snöstorm, det var svÃ¥rt att se nÃ¥got eftersom snön Ã¥kte in i ögonen hela tiden. Men vem stratade pÃ¥ där med rullator och hund… jajemän… den gamla damen.

Jag gillar sÃ¥dan här smÃ¥ vardagshjältar.. kan man kalla henne det?? Jag vet inte vad som diver henne… förutom att hunden pÃ¥visar ett behov att gÃ¥ ut…

Detta pÃ¥minner mig om vad folk sa efter mordet pÃ¥ Anna Lind och efter Monica Zetterlunds död. Folk som intervjuades pÃ¥ stan sa att de sÃ¥g upp till dessa personer och ville hedra deras minne med en blomma. Tänk vad glada dessa personer hade blivit om de hade fÃ¥tt hört detta, eller fÃ¥tt blommorna när de ännu var i livet. En vacker dag skall jag ge ”min” gamla dam en blomma eller nÃ¥gon present…